TEATER: De är häxor, mörderskor, elaka styvmödrar, bedragerskor, hysterikor, kriminella kvinnor. Onda kvinnor. Teatergruppen Gruppen släpper dem fria. Släpp kvinnofångarna loss, det är vår! Och de springer (saknar löpteknik) längs gatorna och slänger huvudena bakåt och skrattar hest och högt (för högt) mot natthimlen så det ekar ut i universum. Isabel Cruz Liljegren har sett Gruppen goes Onda Kvinnor gästspela på Teater Galeasen.

LYRIK:  Jag är alla dina strängar / och oslagbara toner / i en talande tystnad / om ordfullhetens hybris

KRITIK/LITTERATUR: Michael Haneke har sagt att han inte gillar vare sig Schindlers list eller Der Untergang eftersom de båda bygger på en melodramatik, bakom vilken betraktaren inte får stå fri och göra sina egna bedömningar. Att överhuvudtaget skapa ett spänningsmoment kring vad som ska komma ur duschkranen – gas eller vatten? – anser han smaklöst. Man kan hålla med honom, samtidigt som vår tid bevisligen inte är den enda som har sysslat med denna typ av esteticerande av historieskrivningen som genom en demonisering av motståndaren alltid skapar ett avstånd till mottagaren, som därmed inte får konfronteras med obehagliga likheter med en själv som kanske annars skulle kunna anas.

ESSÄ/KONST: Detta, tänker jag, är Harun Farockis sätt att orientera sig i världen. Detta är vad jag känner igen som mitt sätt att orientera mig i världen. Det som talar direkt till mig i Farockis filmer är att det är dessa former, som varje filmat objekt bryts ner i, som för filmen framåt. Linnéa Eriksson har besökt Harun Farocki på Malmö Konstmuseum.

LYRIK: Urval ur Simen Hagerups <<Myldr>> (2012, NOORD). Den norska författaren Simen Hagerup intresserar sig för monstrositeter och hybrider. Textens påträngande våld ställer frågor kring individens position gentemot massan, och kring det globala ansvaret för detta monstruösa system av mänsklig samvaro. oppkjøpt / blodet på hendene / vi foldet / våre hender / verdensvedvarende

TEATER: Det verkar som om de vill politik. Det verkar som om de vill säga något. Exakt vad är oklart. Låt oss anta att det är oviktigt. Att vadet är oviktigt. Vi fokuserar på att de vill politik. Men vem är avsändaren? Och vilka är vi i rummet? Isabel Cruz Liljegren har sett Hamletmaskinen på Stockholms Stadsteater.

KONST/INTERVJU: Geraldine Hudson är verksam som konstnär och driver Konstapoteket i stockholmsförorten Hökarängen, där hon också bor. I sitt konstnärskap använder sig Hudson av olika tekniker men är mest fokuserad på installationer. Varje utställning kretsar kring ett visst ämne där hon använder sin konst som en tolkning. Hennes konstnärskap utgår alltid från de filosofiska uppfattningar hon har, och är ett verktyg för att försöka starta en dialog med människor kring ämnet.

KRITIK/LITTERATUR: Egendom präglas av en hänsynslös, ja, furiös intensitet, en bottenlös rannsakan som saknar spärrar och vägrar respektera alla former av konventioner eller tillrättalagda mönster som genomsyrar det borgerliga samhället och alla dess oskrivna regler för vad som är tillåtet eller enbart anses vara olämpligt och störande i de välmöblerade helveten som de kallar för sina hem.

NY LYRIK: Det blev svårt med veckodagarna, nycklarna, biljetterna och tiderna men trots att allt smälte samman och gick in i varandra (...)

SCEN/KRITIK: Det är något med kvinnor som kryper. I dagsljus. Något som får hjärtat att slå hårdare. Snabbare. En skräck. En längtan. Något okontrollerbart. Isabel Cruz Liljegren har sett Den gula tapeten av PUMA scenkonst

FILMKRITIK: Sofia Roberg har sett djurdokumentärerna Ashes and Snow och Bestiaire. Här reflekterar hon över artöverskridande samförstånd och en kommunikation som bygger på ömsesidig tillit, den där sällsynta vördnaden inför naturen som vi knappt tillåter oss att känna längre och motsatsen; betong, tristess och mekaniskt tvång.

KRITIK/LITTERATUR: Dödsmakterna, som hon kallar sin ångest, får henne att lämna Sverige för Berlin. Hon blir rekommenderad en psykoanalytiker av en vän. Hon försöker få översättningsuppdrag för att överleva. Hon skriver kärleksnoveller för tidskrifter hon skäms för att medverka i. Även om hon i Berlin kunde gå på “kvinnoklubbar” så haltar hennes självkänsla kvar i det som tvingats på henne hemma i Sverige - äcklet och skammen. Hon fortsätter se sig själv som samhället sett på henne. Det är lika delar fest, sex och champagne som det är ångest och ånger.

KONST: Kanske är det tid att ifrågasätta den modernistiska värderingen av konsten. Kanske måste vi göra oss av med uppfattningen att konst ska grundas i geniets isolerade klarsyn. Avantgardet är inte en person, det är en rörelse.

KRITIK/LITTERATUR: I all läsning uppstår kontaktytor mellan den litterära texten och läsarens egen text (eller minne, liv, varande – vad man än kan kalla det). Det är kanske vid dessa tillfällen som litteraturen går djupast ner och in. Jag tänker själv på hur jag fick tillbaka en svenskauppsats full med röda markeringar, det långa samtalet efteråt. Det var inte bara det att jag skrev illa, jag talade illa också, och jag kände rälsen skava mot läpparnas insida.

PROSA: Från mitt underliv löper en tunn tråd av blod, mättad med så mycket svärta som kan rymmas i en färg som inte är svart. Blodsträngen håller sig intakt hela vägen ned mot badkarsbottnen, den rullar ihop sig till en liten rundel rakt under mig. Jag tillåter min kropp att glida längre ned i badkaret och ligga lika lealös som en vattenväxt. Mina svävande rörelser får tillslut blodsträngens konturer att bli suddiga och svärtan att sippra undan. Vätskan slår ut i karamellfärgskrusningar och vattnet blir ljusrosa.

KONST: Curation-gruppen platform79 låg bakom en spännande utställning i Berlin förra året under några septemberdagar. Nu är nya projekt igång och platsen är London.

LYRIK/KRITIK: För Johannes Heldén har det gått upp ett ljus. Från ett perspektiv till ett annat. Från sciencefiction-världen och sciencefact – till ett mikrokosmos och Moder Natur. “vita hus med gröna knutar”. Stanna upp, och naturen tar över skådespelet. Både personligt och som civilisation. Från fiktion till verklighet. Vi kräver rörelse. Ljuset sätter gränser även där. I hastighet. En hastighet bara fiktionen kan låta oss färdas i. Hastigheten är en förutsättning för allt levande. Atmosfären, molnen – ljuset blir världsligt och här finns vi - ljusvarelser.

KONST: Anna Livia Löwendahl-Atomic är en svensk konstnär verksam på olika platser i Europa och världen. Hon arbetar gränsöverskridande och hennes utgångspunkt är ofta konceptuell. Hon är mest känd för verket A selection of Interesting Secrets from Various Stages in my Life, vilket gick ut på att hon sålde osynliga hemligheter. Köparna fick förbinda sig att aldrig föra dem vidare. Hennes senaste projekt är The Muesum. Det är ett flerdimensionellt och mångfacetterat arbete som består av en serie paradoxer. Projektet pendlar mellan manifest och metafysik, mellan konkretion och abstraktion, och befinner sig i ständig förändring.

LITTERATUR/KRITIK: Man ska läsa Richard Brautigan i slutet av april eller början av maj. Gärna i en park med huvudet mot en hoprullad tröja och under bara tillräckligt med skugga för att inte få huvudvärk. Ett par noveller om svettiga dagar i San Fransisco. Gärna när den svenska vintern gett vika och man äntligen är beredd att förlåta alla grå morgnar man tvingats vänta på en buss i 11 sekundmeter och horisontellt snöblandat regn. Också då gärna en roman om värmen på abortkliniken i Tijuana eller om törstig barndom i efterkrigstidens Amerika. Dust... American... Dust.

MINNESTEXT: Vad som började med hans mystiska försvinnande från kultursidorna (var han upptagen med en bok eller något annat projekt?), förbyttes i en stilla chock vid beskedet om hans sjukdom och blev snabbt till sorgen över en människas för tidiga bortgång. Mats Dahllöv minns Thomas Anderberg.

KRITIK/TEATER: Den holländske performanceartisten och dramatikern Jan Fabre (f. 1958) evolutionerade teaterkonsten på 80-talet med verket Theater geschreven met een K is een kater (This Is Theatre As it was to be Expected and Foreseen) från 1980. Pjäsen – om man kan kalla verket så – varade i 8 timmar, vilket inte endast fick publiken att lämna salongen, utan förlänade honom en plats på teaterns parnass.

NYSKRIVET av Nina Ahlzén:

Stryker fuktiga husväggar.
Jorden luckrar och ångar.

Nu är brytningstid. Svalorna ännu inte födda. Rälsen dunkar fram tåget.
Jag skriver återigen om drunkning. Vet jag någonting om drunkning.

INTERVJU/MUSIK: "Jag kan inte svara på frågor som 'kan du beskriva ditt bands musik?' Det fungerar liksom inte." Isabella Kalén möter en kortfattad Nordpolen/Pelle Hellström i hans lägenhet i Stockholm. "Jag tänker inte att jag har fans och sånt. Men journalister verkar gilla det, och folk kommer på mina spelningar."

LYRIK/KRITIK: Uppställningen är överraskande. Times new roman, tolv punkter, nya rader inleds med versal. Grammatiskt korrekt helt enkelt. Jag hade väntat mig något mer experimentellt, men förmodligen har det med skoltematiken att göra och är följaktligen passande. Jack Hildén har läst Gå till historien.

SPRÅK/SAMHÄLLE: Språkkoden, menar Pasolini i sin krönika Mot långt hår, från 1973, har en överordnad auktoritet framför, säg, den verbala kommunikationen. Det spelar mindre roll vad du säger och desto större hur den emblematiska kroppen för sig och uttrycker sig. I det tidiga sjuttiotalets politiska anspråk i Italien, och för övrigt det sena sextiotalets svenska motsvarighet, hade konsumismen fått fritt spelrum även med ungdomarna – också de som hade avsikten att bekämpa den.

FOTOBOK: I slutet av boken finns ett fotografi från Törefors. Det är en detaljbild från en verkstadsdel av en fabrik. Rostfritt handfat, tvål i en PET-flaska som innehållit mineralvatten en gång i tiden, spegel, diskborste, arbetslampa, verkstadsdamm och smuts. Och så den lilla påbudsskylten långt till höger på bilden: "Använd skyddsglasögon. Ingen kan återfå en förlorad syn." Emelie Ånskog recenserar Erik Holmstedts fotobok Betraktelser.

LYRIK/KRITIK: Det vilar en melankoli och stillsam dramatik över dikterna som känns typisk Forsströmsk, och vi rör oss i förtrogna miljöer genom vatten, natur, vardag samtidigt med en lågmäld vanmakt till tidens outplånlighet; den stilla vreden i att behöva fattas någon, en åkallan om tröst och befrielse. Helena Lie läser Tua Forsström.

FILM/KRITIK: Filmen vill vara både specifik och generell. Att med hjälp av en mycket speciell berättelse, kunna slå an en allmängiltighet. Ändå är det just de specifika minnena som berör allra mest. Felicia Stenroth har sett Belleville Baby.

SCEN/DANS: Kan ett konstverk slitas ut, eller är det snarare så att det förädlas i reproduktionen? För dansaren och koreografen Susanna Leinonen är produktion och presentation två relativt skilda kroppar, och hon ser därför inga svårigheter i att föreställningen Blinded Mind snart går in på sitt tredje år.