Den nya gudomliga komedin visar arbetslinjens olika kretsar
Foto: Jonas Jörneberg
Ida har gått vilse. Hon har ”irrat bort sig från den rätta vägen”. Hon är en vit, svensk, funktionell, medelålders, utbildad, heterosexuell, medelklasskvinna med ett jobb som hon trivs med. Hon har egentligen inget att klaga på. Hon har inte stött på några väsentliga motgångar i sitt liv. Ändå kunde hon inte gå upp ur sängen i morse. Det är något som skaver. Något som pockar på hennes uppmärksamhet. En fråga som gång på gång dyker upp mellan hennes tankar. ”Vad är meningen?”.
Text: Isabel Cruz Liljegren
Till denna moderna Dantes undsättning kommer vår före detta arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och agerar ledsagare (Vergilius) på en episk resa genom de olika kretsarna i helvetet, skärselden och slutligen himlen. Vi får se det helvete som skapats då arbetet blivit vår samhällsreligion och där arbetsllinjens faser utgör de olika kretsarna. Dante Alighieris Den gudomliga komedin agerar ramverk åt denna Den nya gudomliga komedin, som i stället för allegorisk är påfallande rakt på sak.
Scenen är en gammeldags kulissteater utklippt i kartong likt all övrig rekvisita som ska till för att gestalta alla de olika historier som här görs plats för. Det är båtar, bilar, blixtar, änglar, odjur, träd, bajskorvar, myggor och mycket mer. I alla möjliga dimensioner. Spelstilen är upphöjt teatral och flirtar med såväl den grekiska klassiska teatern och Aristoteles som med farsen, mimen och Charlie Chaplin. I första akten blir det inte sällan hysteriskt och skrikigt. Röster som kämpar för att höras bakom ljudeffekter och kaos. Ofta försätts jag i ett märkligt tillstånd mellan skratt och obehag. Estetiken med förvridna dödmålade nakna kroppar som på olika sätt plågas i helvetet är magstark i kombinationen med ämnena som behandlas. Vi återfinner de som på olika sätt tär på arbetssamhället. Bland andra de som inte klarade skolan, de som älskar sin semester mer än jobbet, de som öppet kritiserat sysselsättningsgraden, de som skapat för bra produkter och därmed äventyrat konsumtionen, de som sparsamt hushåller med resurser, de som strejkat, de cancersjuka och de illegala fildelarna.
Det är många berättelser och öden som vävs ihop med sagoelement och historiska fakta. Det är mycket att ta in men alla talar samma språk och en förstår redan från början ambitionen med pjäsen. Skevheten i ett samhälle som agerar rationellt och prestationsinriktat med avsky för det svaga gestaltas på olika sätt och i olika miljöer. Ida får utifrån sin normativa position utgöra samhället och utföra, ibland med visst nöje, frånstötande övergrepp mot olika människor som inte passar in i normmallen. Jag är helt matt efter första akten som håller på i runt en och en halv timme.
Andra akten börjar lugnare. I skärselden, som här representeras av arbetsförmedlingen. Det är fortfarande obehagligt och nu även mer realistiskt. Vi träffar här bland andra coachen som vill förvandla de arbetssökande till produkter och vi får själva prova på de meningslösa ickearbeten som långtidsarbetslösa tvingas utföra. En parallell till en liknande lösning till det sistnämnda som genomfördes i början av industrialiseringen är talande och blir svår att skaka av sig.
Slutligen når Ida himlen. Dit de som gjort sig arbetsföra kommer. Kanske den mest obehagliga platsen av dem alla. Dränkt i vitt ljus och vacker musik (eller var den i mitt huvud?) är vi på en modern arbetsplats där arbete inte existerar, eller är det det enda som existerar? Där vi blivit det vi gör och utan att ifrågasätta systemet bidrar till samhället, vad vi än gör. Där arbetet är det enda vi gör och är och där vi är lyckliga med det. Där allt kan beskrivas i tre ord.
Den centrala frågan i Erik Holmströms Den nya gudomliga komedin är given; behöver vi jobba så mycket, och varför gör vi det? Frågan är befogad. Det finns mycket forskning som visar på att detta inte är fallet men som av olika anledningar aldrig fått något vidare genomslag. En teori till detta är att vi byggt upp ett samhälle där vi hjärntvättas till att tro att arbetesystemet är den enda vägen. Det enda lösningen på ett funktionellt välfärdssamhälle. Det är definitivt dags att låta kritiken höras. Roland Paulsen är en av kritikerna till vår höga sysselsättningsgrad som bland andra inspirerat till denna uppsättning. Det är nödvändigt att i ett samhälle omkullkasta fundamenten för att upptäcka om de är fundament eller inte. Teatern kan göra detta utan att behöva stå för konsekvenserna.
Turteatern är kända för att vara en kraft som vill göra scenkonst som skakar om och problematiserar vårt samhälles strukturer. Den här pjäsen går i den linjen. De representerar känslan av 70-talets plakatteater i en modern tappning. De har öppna vänsterideal och samhällskritiken lindas inte in utan skriks rakt ut. Och det behövs, också. Kanske inte lika mycket för att ”omvända” som för att ge liktänkande revolutionär kraft och kött på benen.
Jag känner mig mörbultad efteråt. Men mer som efter ett tungt träningspass än efter ett slagsmål. Det känns som att jag utsatts för någonting bra och kraftfullt. Än är det för tidigt att säga vad detta kan komma att ge för konsekvenser men jag är övertygad om att dessa kommer att vara positiva.
Etiketter:Den nya gudomliga komedin, Erik Holmström, Isabel Cruz Liljegren, Roland Paulsen, Turteatern
Inga kommentarer
Trackbacks