Kvinnan och staden

 

 

 

ANNA BRANTING KLAGAR I STADEN FRÅN 1901: gatan tar ”allt vårt, våra män, våra söner, vår lycka, och ändå ha vi ej rätt att gå på den”. Hon var journalist och författare, i dag kanske i första hand känd för äktenskapet med Hjalmar, i andra hand som flanös: en kvinnlig flanör som inte utan möda sökte göra gatan till sitt revir med samma ledighet som sina manliga föregångare.

Edouard Manets ”Parisiska” får mig att tänka på henne. Den kan för närvarande skådas på Nationalmuseums utställning Det moderna livet, ett imposant helfigursporträtt av en rätt ung kvinna i en smakfull, antagligen rätt dyr klänning, hatt, stärkt vit krage. Kanske tillbringar hon sina dagar på något av de nyöppnade varuhusen, de damernas paradis som i Émile Zolas roman slukar allt annat kommersiellt liv i sin närhet och som drivs av män som saknar kontakt med sin själ; kanske dricker hon te och skvallrar, som kvinnorna i På spaning efter den tid som flytt, eller åker droska genom Bois de Boulogne. ”Här skildras både en ny maktfaktor och statussymbol”, står det på skylten under henne. ”Den konsumerande kvinnan och kvinnan som konsumtionsvara.”

Men kvinnan som konsumtionsvara – det är väl ändå varken nytt, maktfaktor eller statussymbol? Och Manets parisiska må vara en konsumerande kvinna, men pengarna hon konsumerar med är inte hennes egna oavsett om hon tjänat dem på egen hand eller ej; ännu 1876, när hon fångades på duk, skulle det dröja decennier innan kvinnor gavs rättigheten att förfoga över sina egna tillgångar. Hennes närvaro på den nyligen Haussmann-renoverade stadens gator var troligen högst villkorad, något för Anna Branting att förtvivla över.

Nu är det ju dock inte bara med välbärgade, maktlösa, konsumerande kvinnor och stadslandskap som det moderna livets födelse skildras i utställningen. Det moderna livet är ett försök att ställa ut museets samling av franskt 1800-tal på ett nytt sätt, och ville man skulle man kunna invända att det är väl spretigt. I galleriet möts man av ett gytter av olika stilar och rörelser samlade under rubriker som ”Landet”, ”Staden”, ”Revolution och kejsardöme” och så vidare, teckningar och måleri intill keramik och konsthantverk; är det inte lite slappt att skyffla in allt detta under ”det moderna livet”? Svaret är: nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Det vore slappt att hänfalla åt ödesmättad dramaturgi, låta en enda mening eller ett big bang-laddat årtal ringa genom hela utställningen: det var här allt började. Men så går det ju inte till, åtminstone inte någon annanstans än i backspegeln. Moderniteten, med sina framsteg och bakslag, skildras här i stället precis så oregelbunden som den är. Dessutom genomsyras hela utställningen av någonting lustfyllt; hängningen är kongenial med tidens konstsalonger, och inget verk är för litet eller obetydligt för att inte förlänas en utförlig informationsskylt. Det känns lite som att vara på konsthistorialektion med en mycket nitisk och mycket rolig gymnasielärare.

För den som älskar fun facts – det gör jag – har man kunnat följa twitterkontot @franskt1800tal ett bra tag innan utställningens premiär. Där twittras det om Haussmanns stadsplanering, Världsutställningen i Paris år 1878, eller en sån sak som att stålet från de vidaste krinolinerna gnisslade så när damerna rörde sig att de fick smeknamnet ”criades”, skrik – ”Kommer begreppet ’sista skriket’ sig därav?”. Ytterligare en håller det för, jag älskar som sagt fun facts och det gör säkert ni också: ”Pariskartor var innan 1800 vackra graverade konstverk mest till för kungligheter, militären, rika samlare och bibliotek. På Cointreaux karta från 1798 var inte smågator med. Det skulle ha gjort kartan osnygg och avslöjat hur kaosartad Paris ’stadsplan’ var.” Se där! Det här är ju inte någon information som nödvändigtvis ökar förståelsen för de enskilda verken, men så får de enskilda verken också verka i bakgrunden till förmån för tidsandan och atmosfären som ska skildras. Med undantag för operasångerskan och konstsamlaren Christina Nilsson, som tillägnats ett mysigt litet budoarliknande rum, har enskilda konstnärskap och livsöden fått stryka på foten till förmån för tematik och teknik. Det gläder mig.

__________

HANNA JOHANSSON

Tweeta

Etiketter:Hanna Johansson, Manet, Nationalmuseum, Paris, Zola