PSDS: Ljusets historia
Vi kan lämna städerna på natten, ut genom sönderköpta cityn med ström som blod, en kropp av fluorescerande ljus och stänken av detta: gatuljus, strålkastare: industriområdenas klusterbombande belysning, akvedukter, viadukter och tunnlar, bikupor med bronsaktiga strålar, förpuppade eller utslagna i metamorfiska spektrum. Här, i arbetarkvarterens modernistiska ladugårdar finns ett och annat upplyst fönster, hos någon sorgsen sotare, böjd över dagstidningen han inte hunnit läsa förrän nu, men han ska drömma om sken sen och man kan se det från rymden.
Föreställ er denna rörelse ut ur staden, längs tvinnade motorvägar, förbi betongkolonnerna och telemasterna, som strandade skutor från ett mörkt hav i storm. Detta säger en del om oss, hur vi lever, hur vi bebygger våra landskap, hur vi förhåller oss till dem, till arbete och ledighet, till rörlighet och, på samma sätt, stänger oss inne i denna skinande svärm av tankar på våra egna liv och de andras.
Att föreställa sig ändlösheten och att vara immun mot den, att vara kropp bland kroppar. Tiden som inte riktigt kan avgöra om vi sitter på en strand med en drink eller om vi blir skjutna i något krig. Samma ansikten, ögon, läppar. Samma rymd. Jag vet, det är ofint och enkelt att göra så, att gå den vägen. Att på något vis föreställa sig nebulosan inkapslad under bröstkorgen på en liten sparv. Men om man fäller ut henne?
Den här solen vi ser gå upp och ned om vartannat, utspilld över staden, nedsänkt i havet, skymd och gömd i moln, bland blad; det här namnet som tilldelats oss ”ni har två ben, två armar, gör vad ni vill”. Och visste jag detta skulle jag inte sitta så länge och tänka på hur solnedgången jag är, att kroppen är uråldrig, lika gammal som planeterna. Att vi går runt på museer och ryser, på gamla bibliotek, när det är vi som är äldst. Man älskar tanken ändå, av oss som färggranna moln sprayade i vidderna, regnbågsdunstar och böjbara dimensioner – det är komiskt, att kunna uttrycka sig så naivt om en inte så naiv sanning: vi har alltid varit här. Vi kommer att stanna till slutet. Det är det runtomkring oss som löses upp och förgås.
Man ser till Köpenhamn härifrån, och man gör det ganska väl. Jag föreställer mig hamnområdet ungefär i samma skick som i Malmö, där hemlösa åderlåter sig själva rakt ut i havsvattnet, småtjuvar skalar kablarna på koppar; ni vet hur de skär ett snitt som på en tejprulle och drar i fliken, drar och drar och skär sig, koppartrådarna hamnar under naglarna och fläker upp små glänsande sår, också som brons, gatlampors sken, lika falna som stjärnornas ljus, åtminstone de få som når ända ner hit. En och annan lastbil far förbi; utländska män med mustascher, långt bort från sina familjer, ritualer. Duvor som blöder ur näbben. Mörkret som trycker nedåt, med all sin spröda kraft. Man får vänta några timmar till på ljuset.
Allting har en sönderfallstid.
PSDS
Etiketter:David Stenbeck