Roberth Ericsson: VITT LJUS, RÖTT LJUS
VITT LJUS, RÖTT LJUS (fragment av ett stycke för teater)
En person på scenen, en röst i högtalarna. Vitt ljus.
PERSONEN
Det är någonting med jazzmusiker som får mig att associera till barn. Allt går i cirklar och kommer åter. Mönster upprepar sig. Det är som med arvsynd.
RÖSTEN
Du är motståndare till improvisation och fri uppfostran. Du säger NEJ till instrumentonani och bottenlösa rum.
PERSONEN
Jazzlegenden är en saga utan mening. Larm och lidelse som inte betyder ett skit. Dixieland är en bild av helvetet.
RÖSTEN
Ytterligare en livsvisdom att spisa till jazztobaken! Allt går i cirklar och kommer åter. Mönster upprepar sig. Man har allt, inget. Ja, det gäller att orkestrera vankelmodet. Det handlar inte om jazz, inte om barndom. Det går inte längre att tala psykoanalytiska.
PERSONEN
Allt går i cirklar och kommer åter.
Ljuset övergår sakta i rött.
PERSONEN
Det är som i moderlivet.
RÖSTEN
Den cirkulära historieuppfattningen.
PERSONEN
Jag längtar efter en kropp som kan omsluta mig.
RÖSTEN
Den linjära historieuppfattningen.
PERSONEN
Hett vatten, nästan outhärdligt. Varje kväll.
RÖSTEN
Du hatar det liv som du tvingas leva. Livet du lever. Liket du lever.
PERSONEN.
Livet leker. Liket lever.
Vitt ljus, kallare än förut.
PERSONEN
Igår såg jag kuken på en man som pissade. Han stod framåtlutad, sen tog han bara fram den och pissade mitt på gatan. Hans kuk påminde om fars. Kort och tjock, som brun. Jag minns fars kuk bättre än jag minns honom.
RÖSTEN
Hans kuk var mer intressant än personligheten?
PERSONEN
Jag kommer ihåg min tid i analys.
Hur skulle jag kunna glömma?
PERSONEN (till publiken)
Då klagade alla på att jag pratade för mycket. Nu är det helt annorlunda.
PERSONEN (till sig själv, ilsket)
Det måste väl för fan finnas ett mellanting!
RÖSTEN
Egentligen tror du inte på den där skiten. Att allt ska förklaras med barndomen, och så Freud och drömmarna. Innerst inne tror du inte på det. Alltså, dess funktion.
PERSONEN (till sig själv, ironiskt)
Det verkar ju ha funkat bra på dig i alla fall. Så frisk som du är.
PERSONEN (till publiken)
Jag läste i en bok en gång, tror det var någon av Johan Asplund, socialpsykologen, han som var i Lund. Det var en grej om Freud i alla fall, att han bara genom att studera Mona Lisas leende kunde förstå att Leonardo Da Vinci var homosexuell.
PERSONEN (till sig själv, ilsket)
Det är bara en massa skitsnack! Men du var salig då, som en nyfrälst. Du kunde lika gärna ha kastat pengarna i sjön. Vad har det egentligen gjort för nytta?
Rött ljus, varmt och mjukt.
PERSONEN
Jag blir nervös av trumpeter. De påminner mig för mycket om för stora städer: Wien, New Orleans, Paris. Städer som lyser och glittrar. Freud var verksam i Wien.
När jag tänker på Freud tänker jag på Wien. När jag tänker på New Orleans tänker jag på jazz. När jag tänker på jazz tänker jag på rädda barn. När jag tänker på rädda barn tänker jag på fars kuk. När jag tänker på fars kuk tänker jag på New Orleans.
RÖSTEN
Det går inte längre att tala psykoanalytiska. Trumpeterna kan inte beteckna. Det enda som återstår är kretsloppet: fatalismen, determinismen, att kratta löven kring sitt hjärtas grav.
PERSONEN
Nej.
RÖSTEN
Inte?
PERSONEN
Hoppet.
RÖSTEN
Ja?
PERSONEN
Det är mycket arbete som återstår med hoppet och lyckan. Vi måste utföra det arbetet.
RÖSTEN
Ja?
PERSONEN
Men jag vet inte hur. Om det finns något man tar miste på är det …
RÖSTEN
… hoppet och lyckan?
PERSONEN
Frånvaron av det goda är värre än närvaron av det onda. Men så där kan man inte tala. Det är ett dött sätt. Ja, att tala.
RÖSTEN
Talet är inte längre bärare av mening?
PERSONEN
Nej.
RÖSTEN
Nej.
__________
ROBERTH ERICSSON, född 1976 och bosatt i Hägersten. Verksam som författare, redaktör och behandlingsassistent. Utgivna verk: Strategier för verklighetsanknytning (Black Island Books, 2010), Huvudstäderna i huvudet (Black Island Books, 2011). Kommande verk: Fadersfärd [tyska ord och satser insprängda] (Black Island Books, 2012).
Etiketter:Roberth Ericsson